Det är fortfarade sommar (enligt kalendern) men jag känner på något vis att hösten är nära. Kanske för att förvarna mig, kanske är det bara en känsla jag fått. Att hösten är här nu. Jag vill kanske gå händelserna lite iförväg så att inte händelserna hinner före mig. Det gör mig inget att hösten snart är här, jag gillar hösten. Fast jag gillar inte riktigt det som kommer hända just den här hösten. Alla åker åt olika håll. Jag står kvar vid korsningen, mer förvirrad än vanligt och vet inte åt vilket håll jag ska. På sätt och vis har jag valt något håll (valt att stanna vid korsningen om inte annat och även det är ett val). Det är just det att jag inte valt samma håll och att det kommer kännas en aning ensamt vid korsningen.

Det är inte det att jag blir ensam, för helt ensam är jag inte (även om jag kan känna så stundvis). Det handlar om att jag inte kommer att få se eller vara med de personer som betyder så otroligt mycket. Bara tanken av att veta att de är flera mil bort gör mig ledsen. Det är saknaden som gör så ont. Samtidigt som jag känner på det sättet är jag glad över att de lyckats välja en väg som verkar bra och som känns rätt för dem ♥. 

 

Så nu går jag händelserna iförväg och säger att det här blir hösten jag vissnar. Jag vet att livet blir det man gör det till och jag vet mycket väl att saker och ting som känns jobbiga inte alls är livets undergång. Men ibland känns det som att jag behöver vissna lite för att sen slå ut igen (klyschigt men sant). De försvinner inte föralltid, att sakna någon känns jobbigt men det känns så himla bra när man till slut får ses igen. Vad gör det om jag irrar runt lite i "korsningen" jag hittar min väg någon gång, om jag inte redan gjort det. Tiderna förändras, vägar korsas, det ena leder till det andra och till slut blir det bra.