Idag läste jag lite i min "dagbok" som jag började skriva i 2008 jag skriver om hur mitt liv var, det var nästan mitt i den jobbigste perioden i mitt liv. Det var då mina föräldrar skiljde sig, jag hade nyss börjat högstatiet och mådde inge vidare, livet kändes overkligt som om jag var här fast ändå inte. I dagboken står det massa om att jag vill visa alla hur jag känner och hur jobbigt jag kände att mitt liv var. Det står också en hel del om att jag måste träna mer och "komma iform" äta bättre... men bättre var det knappast snarare mindre och nu ikväll så kollade jag på en blogg om en tjej som haft Anorexi och det slog mig hur nära kanten jag var, kanten som jag inte ville falla över men som jag var nära att falla över. I dagboken började jag skriva upp hur mycket jag åt och hur mycket jag tränade... När jag läste så kändes det precis som jag drogs tillbaka till den tiden, jag fick nästan samma känsla och att förstå att det var mina ord kändes svårt men vart ända en är skrivet av mig, när jag läste det så känns det sorligt att det var så. Att mitt liv som redan var jobbigt höll på att bli ännu värre.
Jag skrev upp vad jag åt varje dag och uppmande mig själv att hela tiden äta lite mindre i hopp om att jag skulle bli smalare och känna mig mer nöjd över mig själv. Jag kollade på videos på youtube för att peppa mig själv att jag kunde nå mitt mål, en sådan video kunde vara en sån:
Ultimate Real Girl Thinspiration.
Sådana videos kollade jag på ganska ofta och dom kallas för thinspo, när jag tänker tillbaka så var det helt sjukt att jag satt och kollade på det och önskade att det var jag som såg ut som någon av dom tjejerna. Vissa kanske inte är underviktiga men många av dom är och det skrämmer mig att det här är vad många vill uppnå och jag var en av dom. Jag tänkte att om jag blir så smal så kommer allt kännas bättre jag kommer bli lyckligare, men problemen jag hade hemma med mina förlädrar skulle inte försvinna bara för att jag blev smalare, jag försökte hitta en lösning på dom problemen jag redan hade, men någon lösning var det inte.

När jag kollade på den där bloggen om tjejen som haft anorexi, jag har i och för sig följt hennes blogg ett tag men hon hade lagt ut den här videon på sin blogg:
Det är så jävla hemskt att det kan bli så här, visst det är är extremt men jag menar sjukdomen tar över en och tar kontrollen över hela ens liv. När man väl hamnat där så är det en lång väg tillbaka, jag har inte varit där men när jag läste i min dagbok så kände jag bara vilket håll det var på väg åt. NU gick det inte så långt för saker och ting löste sig i tid så det hann inte bli värre. Jag kan inte påstå att jag är jättenöjd över hur jag ser ut och det går lixom up och ner vissa dagar så känner jag mig hur nöjd som helst och andra inte, men så är det ju med mycket precis som humöret. Men när jag ser det här så känner jag bara hur jag borde vara nöjd över hur jag är och ser ut, det borde alla vara. Jag menar tänk hur det kan bli och hur har det blivit så här hela idealet om att vara smal det som har blivit som ett "måste" det är skrämmande att se hur långt det kan gå utan att personen själv ser det. Vad hände med att leva och må bra? alla är olika och alla borde leva utifrån sig själv och äta och se hälsosamma ut. Det är sorligt när det går åt andra hållet också då man äter för mycket, det är ju inte bra det heller. Ordet lagom är typiskt svenskt men jag tror att det oftast är det absolut bästa!

Ibland så kan jag fortfarande tänka att jag skulle vilja vara en där supersmala tjejen i en thinspo-video, men då börjar jag fundera på om jag verkligen vill det, för är det verkligen för mig egen skull jag vill vara det? eller är det bara för att det "ska" vara så? Det är som att köpa en ny tröja den är ny i början och är jättefin.. sen går tiden och den blir bara en tröja som vilken tjöja som helst. Det jag menar är att man aldrig blir nöjd, det ändras hela tiden. Men att göra något för någon annans skull, som att bli smal bara för att samhället säger det tror jag inte är bra för någon. Ska man ändra något hos sig själv som att gå ner i vikt så ska man ställ sig frågan om det är för ens egen skull man gör det?, för att må bättre?, känna sig starkare? Om det inte är för ens egen skull då kan man lika gärna låta bli.

Man har bara ett liv och man borde vara rädd om det, tro på sig själv... Det är inte lätt men att försöka är alltid en början och med viljan kommer man längre än vad man kan tro!!