Jag kommer ihåg när jag inte ville vara här, det fanns inget som var bra verkligen inget. Det var den tiden då det nästan inte fanns något bra alls, åtminstone så såg inte jag något bra med allt som hände. Livet var skit och jag kände inte att det fanns någon mening med något av det. Nu ser jag att det fanns en mening, för hade jag inte känts så då så hade det inte känts så bra som det gör nu.

Det är nog så det är, när man sitter i skiten så är det bara förjävligt men efter det när det är slut (för även om det känns omöjligt så tar det slut någon gång) så kan man se att det faktiskt var bra att det hände, inte själva händelsen utan det som hände efter, att man växer och blir starkare (låter som psykolog-trams men det är sant ;p) Så att sitta i skiten kan vara bra, inte för stunden men lite senare.