Den eviga tankeverksamheten

Jag vet inte vad det är, men det bor en konstig känsla inom mig. Jag hatar den. Alla tankar snurrar runt, jag vill glömma det som hänt men det går inte, antar att sånt kommer med tiden, men jag vill glömma nu (dessutom har det gått lång tid). Det mesta kommer med tiden, men vad ska man göra under tiden? Bara vänta? ja, jag vet inte. Snälla, snälla försvinn från mitt minne, jag vill inte ha dig där för du passar inte in, blir så äcklad. Sen kommer alla andra tankar som är så långt från allt de där och allt blandas med allt. Jag blir trött, jag pallar inte alla dessa tankar. Kan jag inte få använda tankevärksamheten till något vettigt i stället för att sitta här och gräva ner mig. Något jag får jobba på, inget kommer av sig självt, inget.

Får kanske förlika mig med minnet, det blev som det blev och nu är det som det är. Let's face it.

du kommer kanske inte att glömma, men du kommer fortsätta leva och det är det du ska göra. du ska inte låta det dra ned dig så att du mår dåligt, även om du m¨r dåligt av det. det ska in få förstöra. PERSONEN ska in få dra ned dig!!