Psyket har varit som en jojo, har varit nere på botten och vänt.

Har gått från att vara ett med soffan till att ställa mig upp och redovisa inför massa människor. Har gått från att bara velat stänga in mig och skita i allt till att ta tag i saker. Har gått från det ena till något helt annat.

Känns som om det hade varit så mycket lättare att "bara" vara magsjuk, då är man hemma några dagar sen är man frisk. Det är lättare att förklara för andra. Det är lättare för andra att förstå. Nu vet jag knappt själv vad det handlar om. Mer än att det är för mycket. Det blir för mycket. Jag kan inte peka ut en sak, det är alla små saker som tillsammans blivit övermäktigt. En grå sörja där jag inte kan urskilja något. Men nu börjar jag se konturer, börjar beta av sak efter sak. Det går inte fort men det går frammåt. 

Det här är inget man pratar om, inte ofta iallafall. Är man inte fysiskt juk är man frisk. Mår man psykiskt dåligt har man tvångströja och blir ivägkörd av personer i vita rockar... Eller? Nej, riktigt så är det inte. Det är inte svart eller vitt. Det finns olika grader. Men det är svårt att förklara så fort det är något man inte ser finns det inte. Bryter jag benet syns det, men sånna här saker med psyket syns inte. Det är synd att det inte pratas mer om det, för det är vanligare än vad man tror. 

---

"Man måste vara med i matchen även om man inte spelar bra så gör man så gott man kan, det är bara när man är med och spelar som man får ta time-out"